Likt en sprattlande mask betvingar du mig. Du sätter mig ut på agn.Lealöst följer du varje vink. som den dåren du tar mig för, intar jag en lidelsefull placering på agnet. Det gör ont men sen när har du bejakat mina känslor? Du lägger ut mig, låter mig fylla dina behov utan pardon. Du leder mig genom ve och fasa. Allt för dig, allt för att hindra dina olyckliga tankar från att bryta fram. Jag är din enda utväg till livet. Men ändå behandlar du mig likt en sprattlande mask mellan dina fingrar. Du ser ner på mig. Av ren skräck skiter jag på mig. Det berör dig inte det minsta. Du bara tar ett fastare tag om mig, ett tag som till slut leder mig till min undergång... och till din framtid.
en liten dikt
over and out
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
läskig dikt.. men så kanman nog känna sig massor med gånger..
Skicka en kommentar